Bråkstaken och mansgrisen Ulric Jansson började lite senare i livet få dåligt samvete och intalade sig då, antagligen för att känna sig lite mindre dålig, att han minsann inte var så extrem, utan att de flesta män är likadana som han var. Idag kallar han sig feminist och får fritt utrymme i mainstreammedier som Aftonbladet för att smutskasta alla män genom att det framställs som om han skulle var normal. Saken är bara den att Ulric inte på något sätt var normal. De allra flesta män är nämligen bra människor, det kan man inte säga om Ulric efter att ha läst vad han berättar om sig själv i Aftonbladet, om hur han behandlade flickor och kvinnor tidigare i livet eller om man som jag vet en hel del om honom sedan jag under många år spelade amerikansk fotboll i samma lag som han först var spelare i och sedan tränare för. Sanningen är att det är väldigt få män som behandlar kvinnor så dåligt som Ulric gjorde. Kanske är det så att Ulric idag på många sätt har blivit en bättre människa, men tyvärr verkar det som att han också har börjat fungera som ett verktyg för de krafter som använder sig av feminism och andra kulturmarxistiska rörelser för att bryta ner vårt samhälle.
Text: Tobias Lindberg 2016-06-11
I vanliga fall skulle jag aldrig berätta personliga saker offentligt på det sätt som jag nu gör i denna text om någon jag känner, då jag tycker att alla människor har rätt att göra misstag och lära sig av dem, utan att allt som har gjorts måste bli känt av alla, men eftersom Ulric Jansson nu går ut och berättar om sig själv i artikelserien “#inteensam” som Aftonbladet startade för några dagar sedan, en artikelserie som uppenbart har som syfte att smutskasta alla män, så måste jag säga en del saker om honom för att folk ska förstå att han tidigare i sitt liv på intet sätt var representativ för hur män som grupp är, vilket artikeln om honom i Aftonbladets #inteensam faktiskt framställer det som. Ulric har själv satt sig i denna position genom att bli ett verktyg för de som vill förstöra vårt samhälle genom att med feminism och kulturmarxism skapa motsättningar mellan olika grupper och därför får han skylla sig själv.
I artikeln berättar Ulric bl.a att han umgicks med huliganer och slogs på helgerna för att ha något att göra, att han och hans killkompisar i skolan brukade dra in tjejerna på toan och tafsa på dem samt att han på den tiden tyckte att tjejer som han gick fram till på tunnelbanan och sa “schyssta ben” till, tjejer som kunde vara mycket yngre än han själv, skulle vara glada över att han tyckte så.
I artikeln generaliseras det friskt med citat och påståenden från Ulric som t.ex “vi killar var jordens mittpunkt och kunde göra vad vi ville” och “rent krasst är det tyvärr så många killar tänker”.
Läs artikeln så ser ni själva hur den är skriven, att syftet är att skapa känslan hos läsarna att det är så här män är. Läs förresten hela artikelserien. Förutom Ulric så är nämligen ännu en man med i artikelserien, en man som heter Patrik som berättar att han brukade trakassera tjejer när han var ung. Ja, det står visserligen aldrig uttryckligt i artikelserien att alla killar är på det här sättet, utan de som har skrivit texten har använt ord som “det är tyvärr så många killar tänker”, men känslan blir ändå att killar är så här genom sättet det är skrivet på eller genom att det t.ex under texten om Patrik står en länk med orden “Expert: Därför tafsar killar på tjejer”.
Sedan bekräftade Ulric ännu tydligare i en chatt han var med i här om dagen på Aftonbladet att han verkligen verkar anse att alla män egentligen är som han var. Detta blir tydligt av hans svar på denna fråga:
“Varför interagerar pojkar med flickor? de vill ha uppmärksamhet, kontakt, förhållande osv. Varför försöker de med att tafsa, komma med sexistiska kommentarer, på olika sätt visa att de är alfahanne?”
Ulrics svar var:
“Jag tror att vi alla är mer eller mindre skyldiga till det. Könsrollerna skapas tidigt, långt innan de ens vet vad sex är.”
Alla är alltså enligt honom mer eller mindre likadana som han själv var tidigare. Tydligare än så kan det nästan inte sägas.
Bara av det man kan läsa i denna artikel får nog många att inse att Ulric inte alls var vidare normal förr i tiden och att han absolut inte var representativ för gruppen män. Han själv inser dock uppenbarligen inte det. Samma gäller sannolikt för en hel del feminister. Om man förutom det som står i artikeln dessutom känner till det jag vet om Ulric så blir detta att han inte var en vidare normal man ännu tydligare.
Jag spelade som sagt amerikansk fotboll när jag var mellan 16–25 år gammal, alltså ungefär mellan 1990–1999, i lagen Stockholm Wildcats, Solna Chiefs och Södertälje Truckers och under hela denna tid fanns Ulric på olika sätt med i eller runt dessa lag. De första 3–4 åren som jag spelade amerikansk fotboll, åren i Stockholm Wildcats, så var Ulric inledningsvis spelare och när jag blev 18 år och började spela med i A-laget så hade han slutat som spelare och verkade en del av tiden därefter istället som tränare. Resten av tiden var han en engagerad åskådare.
På bilden här under från Zinkenstams IP ser ni en lagbild på Stockholm Wildcats A-lag där jag är inringad med en liten cirkel till vänster och Ulric är inringad med en stor cirkel till höger.
Under alla dessa år som jag spelade amerikansk fotboll så berättades det otaliga historier om Ulric och hans vänners fylleäventyr och slagsmål samt om Ulrics erövringar av kvinnor som oftast var mycket yngre än han själv. Jag undviker att gå in i dessa historier i detalj, men kan säga så mycket som att allt egentligen var rätt pinsamt och sorgligt. De flesta av oss visste inte riktigt hur vi skulle reagera på det vi hörde, ofta skrattade man åt det samtidigt som vi skakade på våra huvuden. Det var lite av en slags sedelärande historier för oss andra, så att vi visste hur vi inte skulle bete oss.
Allt var dock inte bara negativt med Ulric, vilket det kanske har låtit som hittills i denna text. Han var trevlig mot och verkade omtyckt av alla som “hörde till gänget”, de som han ansåg hörde till “gänget”. Ulric var t.ex alltid schysst mot mig på den tiden eftersom jag var en bra spelare och eftersom han troligtvis ansåg mig var en i laget. De som befann sig utanför vad Ulric såg som “gänget” eller “laget” var han inte alltid lika snäll mot. Vidare var Ulric alltid en som stod i centrum, en som hade talets gåva och som trots sina oborstade sidor alltid var en ledargestalt.
Helt klart ändrades Ulric som de flesta gör med åldern, vilket han själv beskriver i artikeln om honom. Genom åren efter att jag hade slutat spela amerikanske fotboll träffade jag på honom och andra från laget runt om i Stockholm och hade därför lite koll på vad Ulric sysslade med och senare kom Facebook där vi under många år var vänner. Därför vet jag att han under lång tid har arbetat med ungdomar och att han senare under en tid till och med blev politiskt aktiv för Moderaterna ett tag innan han verkade börja röra sig lite mer åt vänster och mot feminismen. På den tiden var jag själv väldigt vänster politiskt sett och därför gick jag och Ulrik bra ihop på nätet. Han skrev då och då något meddelande till mig om att han tyckte att jag skrev väldigt bra och hade många bra åsikter.
Allt var sålunda okej, ända tills jag ett drygt årtionde efter att jag hade slutat spela amerikansk fotboll började ändra mig politiskt. Med åren blev jag mer och mer frihetlig av mig, ända tills jag helt hade slutat att vara socialist och istället såg mig mer som en libertarian och ännu lite senare som en nationalist. Allt oftare började jag öppet att kritisera bl.a feminismen för att den egentligen kontrollerades av mäktiga intressen som använde den för att skapa motsättningar och bryta ner sammanhållningen i olika samhällen, allt för att dessa mäktiga intressen lättare skulle kunna genomföra sina egna agendor. Någonstans där, för ett par år sedan kanske, så började uppenbarligen Ulric se mig som en som stod utanför “gruppen” och jag blev sålunda allt oftare bli ett mål för hans attacker. Istället för att som när han var yngre attackera människor med våld eller med trakasserier, vilket han troligen har växt ifrån, så började han attackerade mig allt hårdare på Facebook genom att bl.a kalla mig olika “namn”. Detta blev värre och värre tills vi slutligen fick bryta kontakten på Facebook.
Detta blev ett mycket längre blogginlägg än vad jag hade tänkt mig. Jag hade gärna sluppit att skriva detta om Ulric, men eftersom han använder sin historia om sig själv för att gagna den feministiska agendan, vars syfte är att övertyga folket om att alla män och allt manligt är dåligt, så är det just hans historia, hans trovärdighet, jag måste angripa genom att berätta sanningen om hur han är som person.
Ulric Jansson var verkligen inte som män är generellt. Han stack ut riktigt ordentligt. Jag har gått i skolan, gymnasiet, spelat amerikansk fotboll i flera lag, gjort lumpen, läst flera olika kurser och utbildningar på universitetet, engagerat mig politiskt, jobbat på många arbetsplatser och haft många vänner som jag har träffat på andra sätt under livet och ändå, bland alla dessa män jag har träffat, så sticker Ulric ut. Av alla de hundratals pojkar och män som jag har interagerat med under mitt liv hör Ulric helt klart till den handfull personer som mig veterligen har betett sig värst och detta tyckte jag redan innan jag hade läst det han berättade i denna artikel. Det jag läste nu gjorde bara min uppfattning om hur Ulric tidigare var som person ännu mer negativ och bekräftade mycket av det jag redan hade på känn. Att i en artikel framställa det på detta sätt, som att han skulle vara som vilken man som helst, att alla män är som han eller att ens många män är som han, är sålunda otroligt falskt och förljuget av både honom och av Aftonbladet. Skitstövlar beter sig som Ulric själv erkänner i Aftonbladets artikel att han gjorde, män beter sig inte så. Bara en liten andel av alla pojkar och män gör som Ulric och den där Patrik tidigare gjorde, helt klart mindre än 10 % av pojkarna och männen, troligtvis mycket mindre än så, medan övriga behandlar flickor och kvinnor bra.
Om allt för många människor börjar tro att typiska män är på det sätt som Ulric och Patrik har varit och som de framställs i denna reportageserie så kommer de som vill genomdriva förändringar som missgynnar män och allt som har med manlighet att göra ha lättare att göra det i framtiden.
Ett exempel på något sådant som kan komma att försämras är en sak som Ulric själv pratar om i denna artikel, där han säger att han vill att det ska bli omvänd bevisbörda när det gäller våldtäkt, att rättsväsendet ska utgå från att det faktiskt har skett en våldtäkt när en kvinna anmäler det. Det han talar om här är alltså att människor ska börja behöva bevisa sin oskuld, något som går helt emot de grundprinciper som hela vårt rättssystem bygger på, något som skulle vara förödande om det började tillämpas. Istället för att som många feminister idag vill gå ifrån några av de viktigaste rättsprinciperna, att man är oskyldig tills motsatsen har bevisats, så borde den som verkligen vill minska antalet våldtäkter göra det tillåtet för alla som vill att bära vapen för sitt eget försvar. Ingenting jämnar ut oddsen mellan en kvinna och en våldtäktsman mer än om hon bär en laddad pistol och är en rutinerad skytt.
Annat som kommer att försämras om sådana som Ulric och andra feminister får som de vill är att pojkar ännu mer än de redan är idag kommer att bli hindrade att utveckla en naturlig och sund maskulinitet, något som är helt avgörande om vi ska ha ett samhälle som ska kunna försvara sig mot olika slags faror, då det kommer att bli ännu mer demoniserat än det redan är med allt sådant som pojkar och män typiskt gör. För det är förekomsten av alla otaliga skilsmässor, ensamföräldrar, barn som inte har en fadersgestalt hemma hos sig som feministerna riktar sig emot och försöker förändra, som ett exempel kan nämnas att Ulric växte upp utan en fadersgestalt i hemmet, utan det feministerna verkligen lägger sin ansträngning på är sådant som att alla barn ska in på så tidigt som möjligt dagis och att skolan ska vara så lång som möjligt, att alla föräldrar ska heltidsarbeta, att alla naturliga skillnaderna mellan könen ska suddas ut och extra viktigt i detta verkar vara att pojkars och mäns naturliga instinkter att tävla, brottas och slåss med varandra, att försvara kvinnor och straffa de som behandlar kvinnor fel, ska hjärntvättas bort. En sund maskulinitet och naturliga könsroller, där de generella skillnaderna mellan könen erkänns samtidigt som de värderas lika högt eftersom samhället behöver båda lika mycket, är viktiga i alla typer av samhällen och är helt avgörande om ett samhället någon gång hamnar i en verklig kris.
Avslutningsvis skulle jag rekommendera att ni alla läser vad Tino Sanandaji har skrivit i de hittills fem mycket läsvärda Facebook-inlägg han skrivit om Aftonbladets artikelserie #inteensam. Här kan ni läsa inlägg 1, 2, 3, 4 och 5. Han går hårt åt både Aftonbladet och Ulric, men extra hårt angrips journalisten Patrik som medverkade i artikelserien, som nu efter all skit han har fått har börjat backa från vad han påstod i artikelserien. Detta är otroligt bra och känns väldigt skönt att läsa.
Som en parentes kan nämnas att Ulric var ett av barnen i Rainer Hartlebs klassiska dokumentärserie om barnen från Jordbro.
Referenser
http://inteensam.story.aftonbladet.se/chapter/ulric/
http://inteensam.story.aftonbladet.se/chapter/patrik/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22970774.ab
http://www.informationskriget.se/2015/08/27/babys-got-a-gun/
https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10153673748138231
https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10153675026833231
https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10153676102113231
https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10153678864343231
https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10153680701933231